SVENSKA:
Hej, jo jag lade aldrig upp novellen i Fredags, hann inte. Jag kunde tyvärr inte skriva en på Engleska, men det gör jag nästa vecka.

ENGLISH:
Hey, I never uploaded the story on Friday, I didn't have the time. I didn't have time to write one in English, but I promise I will have one for next week.

Karma

 

Alma satt och kollade ut genom fönstret. Klockan var bara tre, men det hemska mörkret fyllde tunnel-banan. Jag studerade mina naglar, medans jag försökte komma på något att säga. Hon kollade ner på sin mobil, hon hade nyss tagit en massa skoj bilder på mig.

”Vad vill du att jag ska säga?! Jag har ju försökt att hjälpa dig, ju.” Alma kollade inte upp. Sakta, sakta, började hennes ögon bli våtare.

”Du kan ju i alla fall försöka låta sympatetisk.” Så fick jag den där äckliga med-känslan.

”Förlåt, jag är inte så värst bra på det här.” Hon små log.

”Det är inte ditt fel. Det är ju inte du som inte kommer in på skolan.”Det var en lång och tom tystnad. Jag såg mig omkring, vi hade hela vagnen till oss själva.

”Konstigt, jag kunde svorit det fanns flera personer för bara några sekunder sen.” Det var först nu hon kollade på mig.

”Det finns ju en kvar...” Hon pekade smått bakom mig. Jag vände mig om. I hörnet satt en man... eller var det en kvinna, ihop-krupen mot det mörka fönstret, han såg nästan liv-lös ut. ”Tror du han är död eller?” Viskade hon. Jag ryckte på axlarna. Alma klev ur sätet och smög till andra sidan vagnen. Hon kollade på den stilla kroppen. ”Ursäkta.” Inget livs tecken. ”Ursäkta, är allt bra?” Fortfarande inget. Alma kollade upp på mig igen.

”Han sover nog bara...” Fasst jag tror inte någon av oss trodde på det. Jag tog av mig min väska och lämnade den vid Almas.

”Vad gör vi nu, då? Vi ska ju av nästa.” Hon vände sig tillbacks till figuren, utan tanke lyfte hon den blåa jackan. Mannen var helt krit vit i ansiktet, han var nog definitivt död, tänke vi båda. Även om jag höll på att kissa på mig, såg Alma fortfarande helt lugn ut.

”Vi måste vänta tills vi kommer fram till slut station.” Jag greps av panik.

”Nej. Vi måste ju av nästa och hämta hjälp! Är du galen eller?” Hon skakade på huvudet.

”Vi kommer inte hinna. Vi har kommit utanför Stockholm kommun, det kommer knappt finnas någon som kan hjälpa oss, även om det finns kommer vi inte hinna springa ut och hämta hjälp innan tunnelbanan fortsätter.” Jag kunde inte komma på något annat, jag nickade bara.

”Har du gjort det här förrut eller... du är ju redan expert. ” Alma satte sina långa fingrar mot mannens bleka nacke.

”Ingen puls.” Hennes röst började bli annorlunda.

”Ingen signal heller. Får jag se din mobil?” Plötsligt kollade hon på mig, skräckslaget.

”Den har inga batterier. Den dog tio minuter sen.” Någon grep tag i mina lungor.

”Hur ska vi kunna skaffa hjälp!?” Jag ville bara vråla, gråta tills allt blev normallt. Men jag öppnade munen, och inget kom ut. Jag kunde se att ungefär samma sak hände henne.

”Okej, tänk. Vad kan vi göra medans vi väntar?” Vi såg båda ivrigt omkring oss.

”Finns inte det vanligtvis någon stor röd nödläges knapp vi kan trycka?” Jag tänkte precis på det också. Det spelade ingen roll hur länge och noga vi letade, vi kunde inte hitta den.

Jag kollade ner på mannen. Han såg lång ut, han var ung, hade mörkt hår och röd kavaj på sig. Rätt så stilig var han, eller skulle han kunna vara om inte han var död.

Alma satt sig ner i sätet framför honom. Jag brevid henne. Det fanns inget att säga, eller göra förutom att vänta. Det gick flera minuter tills nästa station.

Dörrarna öppnades och en Kvinna med långt vitt hår steg på. Jag for upp ur mitt säte och fram till henne, hon kollade på mig med hennes stora blåa ögon. Jag visste inte var jag skulle börja. Jag pekade på mannen.

”Snälla hjälp oss, den här mannen behöver komma in på ett sjukhus, vi tror att han är död!” Hon kollade från mig till Alma, och sen på mannen. Hon såg också rädd ut.

”Men stackars barn! Har ni behövt vänta här med honom? Jag ringer genast akuten!”

Plötsligt kände jag hur det blev svårare att andas. Allt började bli suddigt, mitt bröst trycktes in mot mig, som om någon klämde mig mot väggen. Jag rotade runt i min väska, jag letade efter min inhalor, men kunde inte hämta den. Nu kändes det som om jag hade en plast påse för huvudet. Det nästa jag såg var Alma, hon tömde min väska på det smutsiga golvet. Hon hittade den inte heller. Jag hörde Almas panik slagna röst.

”Hon har astma! Jag kan inte hitta hennes medecin!”

***

En vecka hade varit sedan det som hänt. Kvinnan hade ringt polisen, på nästa station hade de hämtat all fyra av oss. Jag hade slocknat innan de kom, men i sista minuten hade de fått in mig i ambulansen.

Mannen klarade sig inte, doktorn ringde några dagar efter jag kommit hem från sjukhuset. Han hade redan varit död i flera timmar, vi kunde inte ha hjälpt honom.

Jag låg hemma på sängen när jag fick ett sms från Alma;

KOLLA GENAST!!

Det tog en minut för smset att ladda upp på min mobil. Det var en av bilderna som Alma tagit av mig på skoj. Jag gjorde en grimas och kollade snett med ögonen. Men det tog mig en minut att förstå vad var så märkvärdigt med bilden.

Bakom mig, längst bak i vagnen, kollade en lång man med mörkt hår och blå jacka på mig. I handen höll han en inhaler.